I januari 2005 besökte jag tillverkaren av ett nytt UL-flygplan. Tillverkaren heter Airmax och finns i Brasilien, närmare bestämt i Rio de Janeiro. Avsikten med min resa till Brasilien var inte att besöka Rio de Janeiro och avsikten med Besöket i Rio var inte att besöka Airmax. Det råkade slumpa sig så att mitt besök i Brasilien sammanföll med Karnevalen, så vad gör man..... (inte)

Sedan tidigare hade jag hört talas om det nya flygplan som Airmax utvecklat och börjat tillverka. Under mina tidigare resor till Brasilien hade jag fått reda på att fabriken låg just i Rio men inte haft "vägarna förbi". Nu uppenbarade sig möjligheten till att förena nytta med nöje genom att åka till Rio för att bese Carnavalen samt besöka Airmax och proflyga det nya flygplanet. Vilket som utgjorde nyttan respektive nöjet överlåter jag åt läsaren att bestämma. Jag kan lugna oroliga läsare med att jag hade min fru med på resan.

Jag bestämde träff med konstruktören, tillika grundaren av fabriken, Miguel Rosario på det UL-flygfält han nyttjar för utprovning och test av sina flygplan. Flygfältet ligger alldeles intill racerbanan i Rio men gjorde det inte lättare att hitta när man inte ens vet var den ligger, så vi fick hyra bil med engelsktalande chaufför, och inte ens han hittade utan lokalbefolkningens hjälp.

Klubbflygplatsen var inträngd mellan racerbanan och en lagun strax bakom strandhotellen. Fältet hade tre stråk om c:a 400m för att klara alla vindriktningar. Vid klubbstugan, strax intill flygledartornet (som dock bara var bemannat på helger), fanns en swimmingpool.

Den hade installerats så att fruar och barn kunde roa sig på sitt håll när män och fäder roade sig på sitt, dvs i luften.

Ingen pool är ju komplett utan en bar......

 Till vänster, i svart, Miguel och till höger min fru. Undertecknad såg ni sittande till vänster på föregående bild. Ingen flygklubb är ju komplett utan restaurang och relaxavdelning för en kopp kaffe eller drink efter maten. Och regnade det fanns även biljardrum.

Klubben har några hundra medlemmar och ett stort antal flygplan av varierande typ.

 "Trädgården" kring stråken var minutiöst underhållen och uppställningsplatserna åtskilda av små häckar.

På bilden syns föremålet för min nyfikenhet, Miguels 23:e skapelse, Seamax.

Tankningen av flygplan sköttes av en anställd mekaniker.

Efter tankning var det så dax att provflyga. Att kliva i den låga och breda cockpiten är inget problem. Glashuven öppnas framåt och är så stabilt upphängd att man kan taxa med den i uppfällt läge, ett måste i Brasilien när solen gassar. I Sverige kan kanske bristen på värme bli ett problem.

Planet har mittplacerad styrspak och gasreglage vid höger respektive vänster sida, alltså dubbelkommando. I original är det bekväma säten i ljusgrått läder. frågan är om ultralättbestämmelserna i Sverige klarar vikten av läder, om inte vore synd för det är både snyggt, praktiskt och bekvämt.

Flygplanet har infällbara ställ med noshjul som också fälls in. Noshjulet är inte styrt så vid taxning styr man med bromsar och sidroder.

 Väl uppe i luften var Seamax en njutning att flyga. God sikt, låg ljudnivå och mycket lättmanövrerad.

Instrumentpanelen är stor med gott om utrymme för både obligatoriska och extra instrument.

Till vänster på panelen syns reglaget för de elektriskt styrda klaffarna samt en rad med lysdioder som indikerar klaffläget. På panelen bakom styrspaken syns de tre lysdioderna som indikerar att stället är ute.
I styrspaken finns knapp för PTT samd det elektriska höjdrodertrimmet.

Vi flög ett varv ut över havet, över racerbanan och mellanlandade på den intilliggande lagunen.

Planet är lättmanövrerat och efter en fullstoppslandning i vattnet är det inga problem att komma upp igen. Databladet som antyder att startsträckan på vatten är 100-150 meter ljuger inte. Väl i vattnet underlättas manövreringen av ett utfällbart roder.

Efter provflygningen åkte vi till fabriken. Den låg endast ett tiotal minuters bilväg från flygfältet. Fabrikslokalen var inte stor men prydlig och välorganiserad. När vi besökte fabriken fanns ett plan klart för leverans och två i olika stadier av färdigställand. Produktionskapaciteten låg på knappt ett plan i månaden och förberedelsr pågick för att kunna öka till drygt två plan i månaden. Vid mitt andra besök hos Miguel, i slutet av Maj 2005, fick jag bekräftat att man nu producerade mer än två plan i månaden.

Anledningen till produktionbegränsningen, fick jag veta, var att spruglarna tillverkades för hand i aluminium och plåtslagaren som "knackade" till dem klarade inte av att producera fler.

Som syns på bilderna så är vingarna helt i aluminium. Förövrig är planet helt i aluminium, rostfritt och komposit, med en hel del kolfiber. Bland anna så är botten i kolfiber för att klara en buklandning om stället av någon anledning inte skulle gå att fälla ut (för det finns väl ingen som skulle glömma det?)

Pedalställ i rostfritt och framgaffeln i kolfiber. De enda delar som påverkas av saltvatten är enligt Miguel bromsskivorna och hjullagren. Allt annat är i rostfria material eller komposit.

Huvudställ och noshjul manövreras av en gemensam motor, huvudstället genom länkarmar och noshjulet med wire. Motorn med kulskruv sitter monterad upprättstående mitt i flygplanet.

Flygplanskroppen gjuts, i ett stycke, i en gjutform. Tekniken som används var hemlig och Miguel ville inte gå närmare in på hur man gjorde.

 Här ses Miguel förklara fördelarna med sin konstruktion och produktionsmetod.

Vi väntar nu med spänning på att Seamax skall komma till Sverige. Den svenska representanten förväntar sig att ha ett plan inregistrerat och flyklart under hösten 2005.

Peter Elestedt